Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1857, sida 2

T—— Det lusiiga i färden war nu förbi. Himmel, hur skulle den sluta? Alt böge re gick det, allt bistrare blef földen. Wi försökte att östadkomma wärme gerom att upplösa kalk, i hwars grannskav wi ide underiäto att föra den ädla drufjafs ten, vå det den ide skulle frysa. En butelj dry madeira måste gifwa inte wärme. Emellertid blef farten alt odeHagflic gare. Andedrågten, blef ellt hastizare. J trots af pelsarne och den wärmande talfen fände jag en bäftig sweda i öros nen. Goldmans tänder sfkallrade forts farande och hörbart Då hr Blaf yte terligare utfastade en sanssäck funde jag ide afhälla mig från att fråga om wi ej hade nätt tillräcklig höjd ännu. ABL befinna oss för nävwvarande, — swarade herr Blaf med en blif på bas rome:ern, på en böjd af ide mer än 15,000 fot; alliså ide högre än Mont Vlanc. Med den lätenad ballongen nyss wunait, skola wi ännu stiga nära 1,000 fot; det stall bli mig särdeles angenämt. Så suart ballongen deruppe blir i I fil: bet, skall jag börja mina objervationer.