Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1857, sida 4

du fålla darndomsdal; men ofwanom stal dock min längtan en gång målet hinna, når anden flyr dit hån, hwarifrån han fom. Då skall på nytt ett barn jag åter blifwa, och ewig barnfröjd der skall hjertat lifwa. Hwarjehanda. — J anledning af ett imfall i Kapten Puffs förra nummer, har det blifwit satt i fråga, huruwida grefwarne David Frö tid oct dalkarlen Liss Lars Olsson werkligen äro bröder med hwarandra. Wi trodde annars att historien, som år gammal, skulle wara allmänt fånd. Den lvter så, att grefwe F. i ett gladt lag wid riksdagen 1844 skulle ha proponerat nårs mare bekantskap med Liss Lars, och fåfom stål derför anfört den omständigheten att de begge woro Uifa tånga. Den ådle grefwen hade tillagt den anmärkningen: rpetta år första gången jag dricker bror skäl med någon bonde — Fa swarade Liss Lars muntert, Ädet år ocks före sta gången jag dricker brorskäl med någon grefwe. — Såsom ett bewis på den skicklighet hwarmed polisundersåäkningen i befanta sockermålet i Stodholm blijwit förd berät tar man följande om förloppet wid första förhöret med Grosshandlaren Ahlström: Den tilltalade höll sig till en början ganska läck. — Nå, yttrade Polismåstaren, Herr Åhlström har föpt af det stulna fodret? — Nej, det war puder! swarade den tilltalade obetänksamt. Tag det till protokolls, fade Polismästaren mydet allwarsamt till å har erfänner att han köpt pudersocker! Den tilltalade blef förbluffad öfwer den tydning fom sälunda gafs ät hans ord, och kunde från det ögonblicket ej mera tree da fig, utan mwecklade fig i motsägelser och twetalan samt förllarades samma dag skyldig att träda i hakte. (Kapten Puff) Landehöfdingen v. Kraemer har af eg na medel befostat de milstolpar, fon han lätit uprresa i sitt län och förse med dof: stäfwerna Rv KN med lunglig krona öfwet. En resande, som flängre wägen fram, höll på att föra omfull mot en of ressa milftolpar, och, läsande insktiptionen, undrade han hwad det kunde wara för en fung, jom hette R. v. K., hwarföre han och frågade stjutebonden, hwad de der bofstäfwerna betydde. Det törs inte fåga, swarade denne. — Hur då?2 frågade den tesante ytterligare. — AH, det ar en pit åt herren, genmälte bonden. — Swad säger dul? — So, si der be tyder: Red wackert Kanalje!.