Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1857, sida 3

detta gansta bra betalt t, hn erför jap heypad att hon ännu nedgår till mera. — Kan jag inte få bli hes min fon ännu ett År? — bad gumman med darrande röst. J detsamma framträdte en ajsket ad soldat fom till alla delar säg ut art wara ett fattighjon sjel. Han wände på buse sen nägra hwarf. hwarefter han tog till ordet: Jag är, fom ni wet, bra sattig sjelf, men skulle gerna wilja ha min mor, om ni will betala, som i sjol; ty under kan jag inte gå, jawida hustru och barn inte skola swälta ihjäl. — Håll mun nen, din traswarg! afbrät ordföranden; Gumman år ide sämre ån hon fan fyins na och göra stäl för födan, om hon annars gitter. — Det war ej många of spekulanterna, fom wille lita fig på dens na fötsäkran, Dwarför solcaten efter åt stilliga prutningar fick behälla fin moder med fem Rilsdalers afdrag. Nu framkallades en liten sjuårig flicka, fom wår ganska snyggt Hård och i isrigt begåfwad med ett tättt, rörblommigt ansigte, hwarmid orrföranden gjorde följande anmärkning, den han egentligen rige tade mot en medelålders hufkra, fom höll ven lilla flickun wid handen: Här fer nan feljoen af att betala för mycket för de fate tige; flickan är ju få ufiyrd, fom ett bonds barn fast hon endast år cu radar unge — Mt hon år hel och cen, skäms jag inte för, swarate hustrun. Flickan år god och snäll, och jag skulle gerna wilja ha henne ett är till, fastän Gud skall weta att jag dagligen förlorar. — Wi få fe, fade ortsöranden och ropade ut henne för 30 Niksdaler. Nu uppstod en rös rande seen. För hwarje rilsdaler, sem afslogs, tryckte slickan hustruns hand, tigge och bad att hon slulle repa in henne. Hustrun gråt och följde efter få längt hon kunde; men slu-ligen måste hen gifva wie Jen g få för en annan, som slog af ända ud 10 R:dr, emedan han behefde barnflicka och säledes förtjenadc på safen. Den trer je i ordningen war en frympe ling, fom fåg mera ut till att wara ett slik ån en lefwante warelje. Han frultas de fram på fina frydor och yttrade med sen sönderslitande röjt: Swar i Jesu namn J wiljen göra af mig för nåfta är år mig likgiltigt; men jag mill för ingen del wara hos Pehr Larsson, fom bäde fvåls ter och misshantlar mig. — Det år intet mer ån rått, genmälte ordföranden, vå du ide mill göra godt; ty fastän du år ofärdig i hbålften af froppen, tunde bu jäm då göra skäl för fötan din latore. — 117 blef utan widare inwåndning före