Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1857, sida 3

DÅ jag fom resande deu 2 dennes an lände ull gåstgifwaregärden H. . ., bler jag wid ingången warse en luten folffam. ling, för det mesta bestäende af trasiga barn och utmerglade åldre perfoner, lwis ka woro tecknade med nödens och befymrens bleka pregel. Jag blef snart under råttad om, att dessa usla warelser woro församlingens sattighjon, fom skulle genom offentlig aultion försaljas eller bortarten. deras på ett ärs tid. Jag beslöt derföre att öfwerwara förråtiningen ech will hår till menniskowännens behjertande troget framställa, huru saken aflopp. Kring ett större bord i sjelfwa frogftu gan sutto åtta wälmäende bönder, uUtgö rande Soden-nåmnden. Ordföranden, en ung, grötmyndig bonz e, slog klubban i bordet med tillkännagifwande, att auttiv nen tog fin början, och befallde, i filjd deraf, att enlan Sieja Oloson skulle ins kalias. Nu framtradde en fjuttiarig ffrynk lig gumma med stapplande steg och ftållDe fig fram wid bordsändan. Hon ut ropas för 50 Rilsvaler, ytttade ordfö randen. Hon kostade 60 i fjol; men i år hafwa wi bättre tider och således är