måste dock tänkas såsom nödwändig, huru stor frihet man ån will lemna dem fjelfwa wid denna organisatjons uppnörande och werkställande. Eller år det nog att blott ttäda ut ur Statslyrkan? Många derinom torde finnuas, fom, ifall man funde genomskåda deras hjertan, skulle wisa fig wara jrämmande för hwarje christligt samfund, ja kanske för hwarje icligiäs ferening på jorden. Detta är wisserligen i hög grad bedröfligt. Men öfver detta förhållande hwilar nu ätrminstonc en slöja, som skyler det mest stötande och ohyggliga deruti. Skall det bli båttre, når det gråsliga framträder i all fin nakenhet? Skall det bli mera lugnande och trostrikt om hwar och en efter eget hjertas lust får öppet framwisa den religion eller snarare frånwaro af religion, fom han anfer til höra fin andliga frihet? Om på det fåttet en mångd hedningar, utan religiöst fom band, friftående inom det borgerliga fam fundet, mängenstädes fommer att oförfynt framtråda, torde sjelfwa de, fom nu iris gast yrka på slitandet af bandet med Statsiytkan, wid en sädan syn komma att studsa. Men en så ofullständig relis gionefrihetslag, fom den nu föreslagna — det år, fom man fer ide en werklig visfenter-lag i fråga — fan möjligen föra fådana följder med sig. Mit de hittisls alltför snäft tilldragna religiäsa banden behefwa lossas, derom tarbe meningarne wål ide wara särdeles delade. Man talar mycket om Preftes stäntets motwilja mot teligiös frihet. Möjligen kan detta omdöme wara en sanning. Men derom skall den närmaste framtiden safrare döma. ÄÅn ar det lifwäl blott en gissning; ty ftändet har ej uttalat fin mening, ej ens antydt den, och ene stilda Ledamoters större åppenhjet tighet torde ej wara någon säker grund för oms dömet. Men waxe dermed huru fom helst: Alla borde dock derom wara ense, att om Pet också är onsttigt, det religiöäs frihet, säsom ven högsta ratughet, må tills höra hwar swensk; detta dock ej utesluter nödwändigheten of denna stihets ordnande genom en fornuftig lagjnftning; ty inger rätt frihet fan wara utan inskränkning af lag.