— Nå, Yensg, återtar kungen, tan du ge mig ett glas mwatten? Äfwen detta wisar Jens fig funna. — Nå, få fan du fen bli min fame marbherre, säger konungen, och Jens år i detsamma konungens kammarherre. Ute nämningen tillkännagifwes offictelt på före middagen, och naturligtwis tar hofwet illa wid sig öfwer att få en sådan kamrat, men det ftår nu icke widare att ändra; tungens wilja war orubblig. Omsider lyckas man dock arrangera så, att Jens får ett stort gods högt uppe i Norge, der han sedermera lefde och dog fom fammars herre, ehuru på tillräckligt afstånd från hofwet, för att icke wäcka förargelse. —