traktera bäde henne och bygdens foll, bor i de hon och det å fin sida sägna med med lekamlig föda. Ehuru det war under en fulen winterdag och fäledes bostapen res dan lemnat de feta betena, befanns, att mjölkådrorna woro öfwet all förwäntan rika, ty man wisste icke hwar man skulle tömma byttorna och stäfworna. Man hittade likwål på råd och skickade till jägmåltareng efter den stora ostkitteln, men då denna ide hade rum i den lilla ftuguspiseln, uppgjordes på gården en stor eld, omfring hwilken den talrika förfan lingen slöt fig, och få började den wan liga operationen att, medelst omrörning med en staf eller fräkla, bringa den ljumma mjölken till ystning. Huruwida presten deltog i detta arbete, wet man ej med wisshet. Det tycktes dock, fom den före samlade menigheten hade wåntat fig nå got Moses under; ty bristande uppmårfe samhet började allt mer och mer yttra fig genom fort, fom öfwerröstade den till blind tro förmanande presten, och få snart often blef färdig, sig man hur gummorna ur kjortelsäckatna framtogo fina brödstycken, och gubbarna fina lomflaskor, hwarefter fmakningen kom i gång och man trakterade hwarandra med ost, bröd och bränwin, och ungdomen swångde omkring uns der dans och fång. Presten fom mar till fots och hade lång wäg att wandra hem bland obekanta berg och moras, gjorde, får det inbrytande mörkret, uppbrott och tågade af: men just då blef det fom roligast, ty då eft er skickades Calle wid Sten med violen och man fortsatte gästadudet till långt frampå morgonen. Jag skulle wilja tillägga en och annan reflerion öfwer både denna och flere dyläka läfares sammankomster, fom hår nu få ofta til foltets förwillese bedrifwas, men reflerionen faller af sig sjelf och jag wågar ej upptaga tidningens utrymme mer denna gäng, men torde kanhända återkomma till samnma ämne.