Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1857, sida 2

En Fjenstgörande Major. Si of W v. Bra. (Forts. fr. föreg. N:o.) Den lilla öfwersien, alldeles blå i an. sigtet; smög fig bort, utan att wåga yt ra ett ord. Hyenan hade räkat ut för lIcjonet. ynu har jag att tala med er, min berre, fade generalen och wände fig mer en blid, full af förakt, till tjenstgörande majoren. Jnnan jag äkte ut på heden, war jag, fom hastigast, på sjufhuset. Gissar ni bwad jag säg ber 2 tillade han med en dun rande röst. Tjenstgörande majoren bleknade och de länga murrhären på öfwerläppen darrade. 30 jag såg en karl, i fina bästa år, fortfor generalen i samma ton, jom ni, med egen hand, denna morgon giort otjenstbar oc förderfwat för Hela hans tid. Huru fon en såpass håg förman uppföra fig få lägr? Fy, det år O:väre digt! Jog wet dessutom att ni är hatad af alla i regementet, från den yngsie trumslagaren till den äloste faptenen, för ert sält att nyttja förmanstapet, hwilkec mera lifnar en turks, än en friften föl