Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1857, sida 3

och det alldeles uttröttade regementet fit ändtligen flåsa ut. Med det dostraste äskmoln på den hör ga stränga parnan, hoppade generalen, crig fom en yngling, ur wagnen, hastade fram mot öfwersten och tjenstgörande majoren, hwilka genast hoppat af sina hästar, och fade med en af wrede dar rande röjt: 7Hmad är deta för ett ur. sinnigt upptåg mine herrar? ÄÅr det få berr öfwersten, utan någor rimligt skäl wågar att behandla, nej, misshandla det regemente, fom blifwit öfwersten nådigt anförtrott Men hår är ide stället att förehälla herrarne deras ofog. Följen mig till lägret, mina herrar, oh låten äldsta faptenea hemföra regementet, fom bar rast HU flockan fyra i eftermitdag. Med darrande knän följde öfwersten och majorerna den uppbragte generalen, som, utan att säga ett ord, med Håfti ga sieg gif några alnar framför dem. De båda herrarne, fom förut warit få dane ofversittare, gingo nu nedslagna fom skolpojkar, ywilka hafwa att wånta fig en wwåt fur, och de hade under waudringen god tid att betänka buruledes här i werlben hwar och en Herre