Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1857, sida 3

— öfwer sin stackare, fom ordspråket fiser. Di geaeralen hunnit paviljongen och ia: trädt i ett derwarande sidorum, wide han sig twärt till öfwersten med denna fråga: guru länge bar berr öfwersten was rit rubbad til fina sinnen? Den lilla öfwersten droa fig förundrad ett steg tillbaka utan att kunna swara. Generalen fortfor fall: Matt öfwer, sten är rubbad, tarfvar inga bewis. Det sågs tydligen på den ursinniga påpåc marschen nyss. Kongl. Maj:t kan omöpr ligt wara belaten med en Me som icke wet hwad han gör, oh jag fäår derföre nu wånligen bedja berr efwersten att genast skrifwa sin afskedssanjökan. Ger ej ofwersten detta goda illigt, få lofwar ing, mid Gud, att jog fall begagna alt mitt infl)tande. och detta är, fom wersten wet, ide ringa, får att ferkaffn öfwersten ett annat afskrd — — på gråt papper. Gör nu fom herr öfwersten de bagar, ty jag flår mid mina ord. Liksom alla inkarnerade despoter war den lilla öfwersten äfwen lägsint. Han började derföre ursaka fig oc fylla tillf.