sande öfver denna brist på blind lyds nad. Så stä sakerna för närwarande oc iag gär nu att börja min skizz. Klockan är half fem på morgonen. Den sömnstörande reveljen har nyss hört upp med sina plägsamma oljud och den tjenstgörande majoren sticker i detsamma fram sitt hufwud genom tåltsängens spar. lafan. Meen, min Gud! hwitket bufe wud! Det war, som jag redan sagt, snarlikt en tigers. En låg, färad pan. na, beskuggad af ett tjockt, tofwigt hår, smä, swarta, sprakande ögon, en mun, fom rättare lunde kallas ett gap, prydd med de förskräckligaste, rätt utstående mu. stascher — se der nägra grunddrag iill detta föga intagande porträtt. Tjenstgörande majoren drog förft fin förfärliga mun till en ännu förfärligare gäsyning och gnuggade fig derefter i de smä ilskna Ögonen, under det han fram mumlade en otydlig ed, stället för mor gonbönen, ty en tjenstgörande major, fon ide fan swära dugtigt, duger ide til tjensigörande major. Han mäste ftändig öfwa fig i denna ädla lonst famt åkalle