Norrländska Korrespondenten – 20 december 1856, sida 3

0J till dess af dem slutligen bli endast små swarta punkter, obetydliga prickar, hwari implicite ligger embryot till reflexioner öfwer alltings litenhet — ni har den sista aningen om den sista flakten med hwita näsduken — och ni är räddad — ni har lyckligt oc wäl anträdt er ute ländska resa. Efter wederbörlig sjöfjuka oc folsraprodromer har ni ändtligen nöjet fe utlandets klassiska jord. Snart sätter ni foten derpä och nu börjar ni förnimma aromen af stundande fröjder. Ack! det glädtiga Wien — det yra Paris — det nedröfade London — der witziga Berlin — fan min fann förfrö hwem som helst. Jag håller wad, sköna mamsell, att minnet af Edvard derhemma, han den arme, som i detta ögonblick med sina luntor under armen, larfwar upp till Det trefliga kammarfollegium, har ansenligt forbleknat allt då och då på er utländska resa. Har hwarje er tanke war vit fullkomligt trogen — sag? — Ay ni sänker edra blå himlar — förstär — inte att säga om det! (Forts.)