sticka sitt hufwud öfwer jorden. Dessa äro mina systrar, hwilka när wi alla bandlade mot Guds bud, i början sade: låtom oss ej göra detta, på det wi ej må missbaga honom — tilldess de flut: ligen blefvo öfwertalade och gäfwa efter. Till lön för denna deras benägen: bet att lyda tillåter nu Gud, att dei oansenlig gestalt få om wären wistas fört tid öfwer jorden, der de snart förs wissna och återwända till of. De be: rätta då för of om det milda solskenet och den ljumma luften, om foglarnes fång od) om alla wackra blommor, fom i tusenfaldigt färgsvel stolta smycka jors den, och då will wärt hjerta brista af ånger, och wi äro mycket, mycket olyde liga. — Nu waknade jag upp och såg ef ter blomman, oh fe, en klar watten. dropde föll ned från henne. War de en tär,i fom hon gret wid minnet a gladare dagar; eller war det fammarens wärme som aflockade henne den?