Norrländska Korrespondenten – 10 december 1856, sida 3

Jag drifwit på hafwet i gungande slup, Sen Umeå sjönk i def swindlande djup, Med last, med kapten och befåttning. Den sista jag fåg war en drunknande prest, Han skrek om fin hustru och barnen, som bast, Tills hjertat i döden fick låtining.