Norrländska Korrespondenten – 6 december 1856, sida 2

hjerteskatten ute på wandring swäfwade alltjemt för hans bjerta och tankar, och en afton låt han fina fingrar sakta ali da öfwer tangenterna; en melodi uppstod, smög fig till de sorgliga orden, uns derbart wemodig, hjertgripande och dock få barnsligt oskyldig att höra. Vångs samt swäfwande ackorder bildade det all. warsamma ackompagnementet, men det war som om tusende tårperlor dallrade i tonerna och en farhågsfull kärlekssuck af ett plågadt menniskobjerta med wåld trängde fig in i harmonierna. Så hade en ny oförfmwinnelig mår: blomma uppspirat ur måstarens outtömligt rika själ, och ban nedlade den på den tidigt skördades ensliga kulle. Sjungen den blott, denna lilla wemodsfulla fång, då en darrande längtan eller en minnesrik sorg öfwerfaller er — gamla, längesedan hänslumrade smärtor stola då wakna och uppslä ögonen, sakta bedjande: gif oss än en gång en suck, offra oss ännu en gång en tår, — wil ligt wilja wi då åter inslamra och blott uppwakna, då wi på nytt blifwa ropade. Men slutligen skola, mid de fingande sällsamt weka ackorderna i den