Norrländska Korrespondenten – 6 december 1856, sida 2

Si tistelen fom törnet ha tagg fom smärta ger, Men falsta, falska tungor de fåra åndå mer; Ej finnes eld på jorden så brinnande och Het, Som hemlig kärleksläga den ingen menffa wer. Ack Gud, hwad har min fader — hwad har min moder gjort, Som twungit mig att faga till man den jag ej bordt; En ärlig man för wisso, men ej mitt bjerta får; Hwarför det nu så sorgset och öfergifwet är. Ack, bjertans statt i sjerran, få ömt jag dig nu ber: Kom åter, när i grafwen jag innan fort sänkes ner; War hår, när man grafwen, den kalla bäddar mig, Som, öfwer allt på jorden har älskat endast dig. Och mästaren glömde ej den arma Margaretha — wisan om den trogna