Norrländska Korrespondenten – 3 december 1856, sida 3

.A.m — pelfe, i min tio. Stapelsen .... Jag förstär inte hur en auständig flicka fan wilia gå oc fe vi Skapeljen. Fy! Dottern. Det är inte att fe, goda mamma, det år att Höra på. Modren. Det år detsamma, det är satans funder ändå alltihop. Dottern. Der är ett odådligt mås sterwerf af Haydn; få flår der i tidningen. Modren. Haydn! Kayrvn! ja, jag funner der der berrsapet ..... n3 tyder att tidningarne kunde bo annat att sysselsätta sig med an sådana der otäckveter. Men få år der vu sor tider: allting gär an. Dortern. Söta mamma? Modren. Tyst! inte ett ord mera om den safen. Du är för mydet barn att förftå det opassande i fådant der. — En bondflicka wandrade siungande och bastigt till staden, drifwande framför sig en med mjolk sasted åsna. Nagra muntergökar, som passerade samma wag, wille roa fig med benne, oh sade derföre till benne: JNäb, mitt wackra barn, din fästman måtte hafwa kysst dig mycket, efrersom du ar så glad. — Riv man deraf glad? swarade flickan, få war ja god och gif mia ågna nögra fyssat, pa bet hon må blifva muntrvare,