ned djupt liggande ögon; ad huru bit tert gret hon ide, då hon lemnade ho nom de små hwita snödropparna, och han på wanligt sätt berättade henne liufwa, hulda tonsagor. Nästa wår fommer jag ej tillbafa, fade hon wid bort gåendet: lef wäl! i morgon fläta de brudkransen i mitt här — och då är jag gift. Sfal du wara bedröfwad deröfwer mitt älskade barn? frågade måstaren oc förföfte le. Jag tror min snälla flida börjar berätta äfwen mig en saga, ty öfwer den sköna grönskande myrtenkransen har wäl fällan ex brud gräs titt! De wiga mig ju ide med min ffatt, snyftade den bleka nu plötsligen. Nej ad! En frewling förer mig i fit hus; men min käraste drog hädan sista Juldagen — bort i wida werlden utan af sked, utan kys — fan jag då wäl wara glad? Och hon wred de wälbildade hän derna med ett hjertstärande uttryck af smärta i de retande dragen. ÖOch då den efterlångtade wären fom, och de små snöklockorna åter flingade i dalen, frägade en gammal sorgset blictande man, i simpel drägt, efter fpel.