Norrländska Korrespondenten – 3 december 1856, sida 2

mästarens själ och blommornas doft förs wandlades då på hans gyllene lyra till förtrollande wärmelodier, blomsterljud oc elfsånger. Men mest af alla blommor älskade han snödroppan, denna späda blomma, få silfwerren och oskyldig fom barnafjälen. Hwarje är i wårens första dagar förarade honom ett barn en full qwast af dessa bländande hwita älsklingar — en liten wacker, wänlig flicka, dotter till en mjölnare, hwars qwarn lig ensam och djupt undangömd inom det sköna planenska området och ofta war målet for måstarens stilla wandringar. Men den lilla wille ej mottaga någon betalning för sinj bukett: Ack, svela någor för mig, bad hon alltid sakta och twes fande. Och det gjorde äfwen den des gåfwade med det wänliga leendet, fåge nande sig öfwer det lyssnande barnets tosta sälldet. Sä förswunno ären, til dess mästaren en dag bemärkte att den lilla fliskan wuxit upp, tjusande och herr. lig, och barnet förwandlat till en blomrande mö. Men då hon återwände nästa wär, war jon bicf, ad, obestrifligt blef. och) döden skädade fram ntur ben