Norrländska Korrespondenten – 3 december 1856, sida 2

och i den tränga gatan hopade sig då lossnare til lyssnare, utan tanke på sömn och matthet och läto det uppfriskande tonregnet nedströmma pä sina törstiga själar, af hjertat hemligen tacksamma mot gifwaren för en sädan himmelsk weder: qwickelse. En trogen makas omsorgsfulla färlel omgaf den store måstaren; obegränsad ömbet lyste Honom till mör tes ur hang barns gladjesträålande ögon men all denna rörande, uppoffrande hän: gifwenhet förmådde dock ej att jemna den törnedeströdda stigen, fom den älskade skulle wandra, icke afwärja de skarpa taggar fom afunden och ondskan hånleende kastade mot hang hyjerta. Huru ofta blödde ide detta ädla, weka hjerta! Men förgätet, begrafwet war alltid Det. ta lidande, denna smärta, då wåren kom oq smyckade den dystra stadens älskliga omgifningar med oräkneliga behag, då blommorna uppstodo ur fina små graf war, och träden med tusende blomsterögon utan att bländas städade in i so. lens strålande anlcte; då allt skapadt jublade och fände glädjen af fin tillwaro En enkel bufett af Majoch Biolbioms mor hånrycte och upphöjde dä på nytt