Norrländska Korrespondenten – 3 december 1856, sida 2

m3nnnn — rar han, den djupt begråtne, den länga sonnen utan drömmar, efter mången hård strid, efter mången lysande seger. Sårad af lifwets törnen sjöng han fin swanesäng allena. fjerran från de älskades hem — derpå försiummades han för ewigt. Werlden smyckade med tas ger bang själlösa stoft, nerbäddade bo nom i fädernejorden och öfwerhöljde den döde med all dea ära, fom hon wäågrat den lefwande. Wäl torde mången ång rens bittra tär hafwa fallit i droppar af wemod od tadfamhet mor den ine slumrade. Det förefaller oss ofta säsom en dröm men en ljuf, salig dröm, att den store mästaren lefwat, sjungit och lidit ibland och jemte of och dock är antalet af år som försiunnit emellan denna id sköna tid cch dag fon i dag är så ringa! Wid mört sata i Dreoden stod hand tyne bus; utur ett litet med bloms mor smyckadt förnfier trängde få ofta dessa fortrollande toner och melodier, som uppfyllde hans själ, dem ånan den fed naste ef:erwerld siall prisa. Huru ofta utgör fig ben gyllene srömmen ur hans sångrila bröft 1 den syfta nattens sköte,