Norrländska Korrespondenten – 26 november 1856, sida 2

mimi G—ö då war det inte underligt att man tog ut så många patroner som beböfdes, ins nan man begrafde dem Mi wisste det? afbröt Carl. Ja, efter jag sjelf war med derom, swarade gubben naivt. Men då .. ni bedragit mig, ute ropade arbetaren, ni kunde ej tro på tillwaron af dessa förswunna millioner och ert löfte mar såleses endast ert främt? Deri bar du fullfomtiat rätt, fwas rade soldaten allwarsamt, men jag har lofwat dig en skatt, oh den skall du få, men wi behöfwa ej fara til Spanien för att soka upp den Öwad menar ni dermed? Det fal du straxt få fest Wagnen stannade wid en bod, de fica go ur wagnen och gingo in, Carl igens fände sin gamle mårareg bofbindares werfstad, men renoverad, omamälad och försedd med alla för prfet nödiga mwirfe tyg to fullfomligefie ordning. Han skalle just begära förklariag öfwer hwad han såg, då ban händelsewis fit ögonen på egarens namn, graveradt med guldbokstäfwer ofwanför fontorås dörren, och detta war hans eget. J