Norrländska Korrespondenten – 22 november 1856, sida 2

skuld. Menniskan liknar ett stepp hwars segel folles af passionernas windar, us tan mål drifwes det redlöst fram oc år ter, men med förnuftet wid rodret styr vet säfer furs och ligger slutligen förse töjdt wid wanans ankare i den lugna hamnen. Så gick det äfwen med den unge arbetaren. J samma mån hans wanor blefwo mera regelbundna, tog band bör jelser äfwen en annan riktning. Das gens trägna arbete skänkte ett ökadt bes hag åt aftonens hwila, ät umgänget med onfeln samt den unga kusinen. Den feds nare bade återfätt. fin fordna wänliga förtrolighet, egnande bela fin tid och uppmärksamhet åt Vincent och Coarl, hwarigenom de annars tosta aftnarna blefwo riktiga högtider, för hwilfa fofte naden bestreds af hennes älskwärda hjer:a. Hwarje dag war det nägon ny öfwerraskning, någon ny uppmäråäsamhet, fom gjorde den onkänsliga flickan ännu fås vare och dyrbarare, och ökade trefnaden i deras lila hem; Carl kunde ej nog förwåna jig öfwer att han ej sörut uppe