Norrländska Korrespondenten – 22 november 1856, sida 2

De första månaderna woro de fmår raste. Den unge bofbiudaren hade fnutit sällskapsförbindelser, hwilka han blott med hörsta swärighet kunde afbryta, och owanan gjorde honom det dagliga iHållande arbetet tungt och beswärligt. Han mäste afstå från detta nockfulla sjelfswåäld, hwilket hittils styrt hang hand: lingar, öfwetwenna den trötthet och af smak han många gånger kände, helst när de gamla umgängeswännerna sökte a t locka honom från arbetet till deras muntra lefnadslustiga krets. Allt detta war ett härdt prof, under hwilka han ofta kände modet swigta; mången gång war ban på wäg att äterfalla i de gam la wanorna, men det föresatta målels storher uppehöll oc stålsatte honom. Wid slutet af hwarje wecka öfver lemnade han till invaliden besparingen under densamma. J den mån ban gång ifrån gång fann densamma ökas til allt högre belobp,: få började äfwen känna hoppet stegras och lifwas och finna sig steg för steg framgå till det föresätta målet, Dessutom började arbetet före komma honom lättare, till deg ban slat ligen fattade tyde derföre för dess egen