Norrländska Korrespondenten – 19 november 1856, sida 3

ros, men att denna begäran blifwit af den Spanska helt twärt afslagen. Men hwarföre behöfwer man då nå. gon tillåtelfe inwände Carl; hwar. före skall det just wara nödwåndigt att gifwa offentlighet åt en eftersökning, fom man alltför wäl fan göra utan det rin gaste buller? En gång på stället och laglig egare till platsen, hwem skulle funna hindra en gräfning, hwem skulle funna misstänka en upptäckt? Jag har tänkt derpå många gånger under dessa trettio år, men hwar skulle man taga de penningar fom behöfdes till resan och inköpet? esan man ide wända fig til någon fapitalift och gifwa honom del af hem ligheten? Men sättet att ingifwa förtroende til saken och förekomma all misstydning? Och om det händelsewis skulle mifiyc: fas! Om det skule gå fom i fabeln, du häromdagen låste för din kusin, att Lejo: net wid delningen behöll bela rofwet! Man finge då utom refans alla befhvär ligheter och owissheten af framgång, åf: wen trotsa alla obehagen af en process! Hwartill sknlle det tjena? säg mig det.