Norrländska Korrespondenten – 19 november 1856, sida 2

das du den stackars kolportörens öde; du skule wilja uppoffra bela din ungdom, ett öga och en arm? För twå millioner, afbröt Carl; ja! det will jag wisst! Du bchöfwer blott skaffa mig en föpare för detta pris och jag lofwar dig att du skulle få fnappe nålspengar . . . Den unga flickan wände bort sitt hufe wud utan att swara, hennes yjerta flaps pade oc en tår dallrade i de långa ös gonhåren; Vincent teg äfwenledes, han fatt och vred vå fina mustascher och såg temligen wresig och ond ut. Det war en lång tostnad, under hwilfen hwar och en af de tre personerna i denna lila scene fortsatte fin tanke för sig sjelf. Ljudet från klockan, som slog ätta, wäckte Susanna ur hennes funderingar vd) påminde om hennes göromäl. Hon steg bastigt upp för att duka och stsälla i ordning deras aftonmåältid. Den war kort och tråkig. Carl, som hade tillbringat tredjedelen af dagen på ett utwärdshus med fina wänner, wille ingenting åta, och Susanna hade förlo