tiveradt förslag, att varisarne skulle upp. bafwa alla fina kyrkogärdar oc återse wånda till forntidens fed att bränna de döda. Han uttalar den öfvertygelfen att förr eller sednare mäste man gripa sig an dermed, framför allt ur satinära skal, utom det att det ligger nägonting ädlare och mindre moidjudande deri, att låta förwandlingen ske få fort fom möte ligt, och sedermera funna bewara de sinas aska, än at: nedsänka liken i jorden ill en längsam och ohygglig förmulte ningsprocess, bwilken dessutom ofta blir mörd i förtid genom omgräfningar of fyrkogården. Bränningen skulle ide het. ler bli dyrare, då man erinrar fig den kosinad fom nu nedlägges i likkisian, swevning och enödigt bjäffs och granne lat, som tillika med lifen nu nedsänkes endast för att förmultna. — Ea frokdig bondgunma fatt en Pingstdag högst andättig It lyrtan vh bad: 72 helig and, fom till oss in. Under det hon sjong sista ordet, flög en broms eller bumla surrande tat förbi näsan på henac. Genast slog hon efrer den ropaude: Hå då wa falle inte sa orad tom heller.