Norrländska Korrespondenten – 12 november 1856, sida 2

SSE (RESER cC c —— titt samt gick sedan in på ett wärdshus att dricka kasse. Knappt hade bon fmar fat första tåren förrän hon hörde ropas: ungbåten går. Nu blef åter ett springande och ropande — allt förgåfwes. Rär fru Simpa kom ned till bryggan war ängbåten redan längt ute i sjön. Sargsen och wemodig måste bon wånda om, oc till råga vå olyckan hade hon på border i salongen glömt sia redikyl, deri bon hade laggt beta reskassan, oh flod nu ensam och odelant i en frems mande siad utan ett enda öre. Nu förs ändrades tcenen: Strengnås war ej mee ra soperft oc schanktilt utan en fördömd bila, der allt sammanswurit sig till ben nes dlycka. Det gick ide ångfartyg alla dar denna itden, och wär beskedliga fru nödgades pantsatta wigselringen för att kunna på en få kallad rappböna skutta til Stockyolm. Det war den tiden då man för att resa från Westerås till Stod holm per ängfartog, mäste efter flera påse stotningar ligga öfwer natten i Streng näs, och då Owens första dugrariya fom ffulte gå från Siodbolm till Drotinings holm måtte wånda om emedan bet foms mit en sorqwast i matarepumpen — meo