Norrländska Korrespondenten – 5 november 1856, sida 2

jag hade rå för alllid mäst öfwergifwa mitt fädernesland och min älskade far, fom skulle blifwa otröplig och aldrig ef werlefwat min flykt. Man skulle då us tan skonsamhet genast förjagot honom ur hans lysande boning och älagt bonom en slafs förnedrande arbeten. Men dessutom fanns en annan bewekarde anledning, starkare ån förnuftet oc) frihetskänslan, fom med oslitliga band fångår lade mig wid hemlandet oc det stymfliga beroendet: det war färlefen, fir! — Jag älskade — od war älstad, — och fastän jag genast söfte tildbafatränga tons fen, att wid mitt olyckliga öde fästa en ung flicka af få fallad adel börd, — bwil: fen, få snart hon förenade fig med mir, stulle uppböra att sjelf wara fri, skulle dela min träldom — så snickrade jag mig doc med bovppet, att tiden skulle af ifaffa, eher mildra den grymma lagenj att den adle, menniskoålskande Alcxander, — detta wårt lands moraliske aterslälfare oc) wälgörare, silsom i flere afteens den hans höga anherre, Peter ben store — skulle bryta wärt jevn:of; att han åt minstone skulle tillse att wi behandlades i lilthet med bönderna på Öpuersjöns fu