I armedets wrå genfjöd glädjen, ty en liten werldeborgare hade nyligen fört kande helsat dagens ljus — eller rösta re ljuset of en lampas matta sken. Han kände ide dem, fom smålec: ot stodo kring bonom, men hans mindre barmoniska taner woro ändå glådjetoner i det fattiga folkets öron, de tryckte den lilla mwarels jen ömt i sina avmor, sägo på den, fade ben ned, togo den årer upp od lade den sluttigen i den gungande waggan. Mäster Hans sprang fr tost omkring i raummet, än wid den otäta dörren, för att stoppa till alla springor för drag, än war han wid fönstret, det enda som fans i stugan, för art fe upp til de glänsande stjernorna fom tyckies taga del i hans fröjd. Han tänkte allaredan på bwad poiken engång skulle blifwa, möns strade sitt werktygsförråd, som hangde öfwer hofwelbänfen, för att fe om ide gossen, när han blef stor, ffule funna få något deraf. Men fanns ide den fattiga frugan nägon som fig denna glädje med skumma blickar? Jo der fanns en person, fom icke syntes passa här. En högrest, före näm man, inswept i en wid kappa, stod