Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1856, sida 2

ne? Hwad är det för en moder? Lif — lif — det önskade bon; blott hans lif, som intet guld funde köpa. Hon häll bans brännande band sin, wågade ej att röra fig eller tala; den lilles tunga hufwud hwilade wid hennes bröst. Dagens ljus förswann. Den nedgåens de solens strälar lyfte ide mara i gema-. fet och wagnarnas rullande på ga orna blef mera sparsamt. Grefwe MR. närmade sina sjufbädden: — af hand någor stränga, men wackra drag talede en bitter sorg. Med fors. lagda armar såg han till sin ende son, vå hwaårs ansigte döden tecknade alt mörfarc jkuzggor. Emelie — sade han — vu må ide fitta der, du fan ide hålla ut; fom od gå tid hwila. Grefwinnan sprang häftigt upp; bon kastade sig i sin mans armar och gret; men barnets rosslingar kallade henne åter till sjufbädden. Åndiligen började dagen att gry, och då def första stråle trängde in, reste fig den sjuke gossen upp oc fade: Moder — det är nu sä ljustat bimlen — iag will gå dit — och sjiönt ned mot fin moders bröst. — Den lille war redan gången til ljuset i himlen.