Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1856, sida 2

dre mottagliga för andras lidanden. Då hon nu sålunda stod wid den, till hen: nes omsorg anförtroddes bädd, tånkte bon på fins egna barns tidiga död och tårar runno utför hennes finder. Men den känsla, fom framför alla beberrskade henne, war tanken vå att ben allaredan nu, efter få timmars förlopp, skulle förs lora fin fördelaktiga fällning och åter fastas ut i wida weriden. Fanns då i denna praktfulla, gyllne dödssal icke någon warelse, som led för den sjukes egen skuld, fom kände mir tor för det älskliga barnet, hwars tunga andedrag blefwo allt fortare och fortare? War fadrens äregirigbet, lakarnes köld siukwakterskans giriga beräkningar, gu vernantens eget intresse — war detia allt fom stod emellan hang själ och Him: len? Dock nej — det war icke allt. Frän ett bröt uppstego böner til Himlen, att skona det unga lifwet. De gingo från en moders warma, brinnande bjerta. Blek oh matt, med förgrätna ögon satt den unga modren wid det deende barnets bådd. Storhet, makt, titel, viks dom, rang — hwad war det för hens