Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1856, sida 2

son blef född, bans äregirigbets hopp: ban tänkte på fin owilja, sitt bat emot fin kusin, fom nu skulle blifva hang arfe winge, och ban kastade fis med känsla af förtwiflan i sin praktfulla emma. päfarne talade sakta med hwarandra oc berättade dagens nyheter, i en ton fom de öfriga ttodde wara ctt oridflig om den sjuke. J nägot afständ frän denna grurp satt den unge arfwingens wakterska och undersökte med pröfwande blick den lilles fina line, fom nu tillika med hans öfri ga garderob, efter ffid oc bruf, skulle tillfalla henne. Wid sidan af sjuksängen flod den unges auvernant, en Fransk dame, som af motgångar i familjen blifwit nödsafad att antaga denna plats fom ÅBonne hos det unga Grefwesbarnet i dess fore sta år. Många profwoäars bekymmer stodo att läsa i bennes ansigte; hennes slägt hade blifwit nedsablade i fejderna vå bataljplatjerne eller i gatstrider och andra hade fallit under guillotinens jern. Bekymret har något gemensamt med rilttemen; det gör oss sjelfkära och min: