ligbets formler, som, eljest äro en pläga för ädlare menniskor, äro dock stundom såsom nödbjelp af oskattbart wärde. Se. nom dem funde ocksä wåra båda ålffan: de finna fig tiljammans, och de förbemligade bakom allmänna, förbindliga ord pjertats högljudda fyråf. Man wande fig art fe ywarandra utan att darra, oc att tala med bwårandra utan före lägenhet. De tre gamle berrarne une derdöllo wid bordet det muntraste skämt, och Hr Marbel förklarade för Fru Wals ter, att hen säsom yngling warit hennes tillbedjare och nu säsom gubde wille wara hennes närmaste wän. Snart fån: de man hwarandra ömsesidigt, snart har de man sagt baarandra allt. — Men de der båda ha vå längt när ide sagt pwarandra ad, Er dotter och min son! owistade Hr Marbel till sin wåninna. upåtom of gå ut tillsammans i trägården och der en stund lemna dem på ee gen band! — Man gick till trädgården. Mellan buskar och blommor funnos der många tyna stallen, inbjudande till förtroligasse samspräk. Konrad og Joseja lemnades med afsigt ensamma. Ör Marbel och Fru Walter afgjorde emede lertid de ungas frammda öde. — — Men den ena timmen efrer den andra sörgick: Konrad och Josefa återkommo ide. Aftonen stomde: de saknades ännu. — Jag börjar bli orolig, yttrade Hr Marbel. de funna ju af lutter hänrock tag ba uppgifwit andan. — Hun tog Fru Waliers arm, och bäda ginago att seka de förswunna. Undiligen funn man dem. Jemie ett Par rosenbuskot, under en åmårt dubdelwurea bok siodo de, lika tgcnne bildstober. med armarna slingrape om warandra De hörde ickt de