Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1856, sida 3

— — —p min förträffliga moder älffar jag öfwer allt onna:. Jag ålskar hela werlden; men att älska Er .... det år något fom hindrar mig derifrän! Jag wet ej, bur jag skall benämna eder beffrifwa det. Det är wördnad, andakt! Det är för mydet, att Ni will tänka vå en få obe tydlig warelse, fom jag är; det är för mydet då Ni säger att utan mig wore för Er werlden intet. Men att jag stulle älsta Er, det wore alltför menfs ligt. Med ordet kärlek skule iag wan belga min själs känslor. Ty det är hos Er något gudomligt, fom Ni bar med delat mig genom Ert grannskap. Och derigenom har allt blifwit annorlunda, bela naturen annorlunda! Jnnan Ni fom till Alteck, war förhällandet ide få. Jag fåg tingen fåfom andra fe dem. Men nu är det längeledan annorlunda ofwerallt swäfwar en ny anda. Jag skalle aldrig baft mod att fåga Er det mundtligen; men då Ni är borta, för swinner min skyggpet. Så, enligt min tro, bar menniskan endast derföre mod att bedja till Gud, emedan hon icke kan se Honom. Utan Er, det är sannt, utan Er fan jag ide andas, men jag