Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1856, sida 2

om mitt testamente, emedan det ej wore omöjligt att jag kunde dö. Man hade rätt. Den som icke bwilken dag som helst kan dö och träda glad inför den himmelske Domaren, o! han bar fanners ligen ett stort hål vå armbågen. Du försär mig, Konrad! — Men nu hade jag, arme man, inga barn, men wäl afe låägsna slägtingar, fom begärligt wäntade på min saliga hädanfärd, och till största delen personer, som icke förstä att hushälla med penningar: der will fåga, de förflå att räfna ränta och att spara för fig sielfwa och att skassa fig anfeende i werlden och att hälla ett godt bord; men de anse det narraktigt om man sjelf umbär för att ha desto mer gagn för andra, fom lida brist. — Nu hade jag wisserligen låtit uprfostra många barn, men om de woro ywad de skulle wara, det wisste jag ide. De hade wål en: hwar fit Hål på armbågen. Jag af giorde saken fort och aodt, utsatie för hvar och en en lifa stor summa, enär jag ändå ide funde taga något med mig, undertecknade formligen mitt testamente, och ... blef frisk. Under tilffrisknandet, då jag sköttes af lejda personer,