widsogas depesch, låsom: poå wadb Jul depesch skall, från sista station, widare be: fordras, tillsägelse om collationering, om erhållande af mottagnings-och identitetsbewis m. m., inberäknas ide i det ord antal, hwarfor betalning crlägges. (Forts.) De sju brinnande meuniskorna. En förfärlig händelse har försatt hela förstaden Montmartre i försträckelse. Den så Aug. fl I om aftonen hördes en stark knall ärföljd af ångestskri fom kom alla innewånare wid Mausfie Clignaucourt och närliggande gator att rusa ut ur sina boningar. De blefwe wittne till ett fa sansfullt skådespel. Mid hörnet af gator na Biron och Labat rullade fig på sten gatan och i rannstenarne sju personec omgijne af eldslägor. Nägra mediga grannar kastade sig genast ofwer offren, hwaribland ex nåstan nafken qwinna, med brinnande linnivg, wred fig i plågor på gatan. Genom att dels ösa watten öfe wer dem och dels betäcka dem med klåder lyckades man slutligen släcka den eld hwars af de förtärdes. De olyckliga woro: den nämnda qwinnon, fyra gossar mellan twå och tolj är, kryddkrämarn uti huset der olyckan umat och hans hjelpkarl. Handelsen tillgick på följande fått: Kryddtråmaren war sysselsatt att pumpa alkohol ur ett jat i ett annat. Några gosfar från granskapet hjelpte för roskull ull härwid och köpmannen bad den ene af dem att taga ett påtändt talgljus och lysa vred för att efterse når liggaren blefwe fylld. Gossen lydde, men af oförfige ughet gjorde han en bhafrig rörelje med ljuset, ja att alfoholen fattade eld, fatet sprang i flyden och rutorna i hela granne skapet söndersplittrades af den häftiga Fnallen. Kryddfråmarn slungades genom fon stret in till en bagare på andra sidan af gaten, l.faså arbetskarlen, hwars ben blef wo uppbranda. De fora barnen åro bee täckta af tysliga brännsår öfwer brott, skuldror, mage och den; twenne af dem äro få illa skadade art det finnes föga hopp om lijwet. Beträffande den olyckliga qwinnan, får de man henne hafwa dött på morgonen. Sina klåder hade hon formodligen fört att ogonbläckligen afslita men icke hunnit: de woro helt och hållet forbeända iill aska och hennes kropp mar ett enda får. Hon hade just waru inne i kipodboden och gjort nägra uppkop då katanrofen intråäffade. Det såges att fyra edler fem förbi gående hade träffats af ten brinnande wätskan eller starfwor frän fonsterrutorna och det jonderspruckna fatet; men utan farliga soljder. Wo forsta underrättelsen om denna sorgliga tilldragelse, ffyndade alla Mont martres läkare dit, äfwensom traktens poliskommidfarie, biträdd af konstaplar gen. darmer. Protokollets uppsättning håröfwer dröjde ånda in på monatten och en stor menniskomassa qwarstod ända till på morgonen på platsen, der den sorgliga händcisen timat. Hwarjehanda. — Hertig Fredrik Adolf, Gustaf den 3:djes yngsta broder, fick en dag det ine fallet att wandra till fots från Ulriksdal till staden. På wägen anträffade han en bonde, med hwilken han gaf sig i tal och bad honom, att mot någon drickspenning få äka med honom den återstående må gen till staden. Nu uppstod emellan dem soljande samtal: Hertigen: Hmwad tyden J bönder, i er ort om Konungen 2 Bonden: Ajo, rätt bra, han år en mydet mild och nådig herre mot både små och stora, fast han flöjar litet med wåra hå star. Hertigen: NÅ, hwad tycken I dä om hertig Carl? Bonden: Hertig Carl tyda wi är en riktig karlakarl, det år ju han fom piskat upp Ryssen ute på fjon. Hertigen: 7Ia få, än hertig Fre drif Då 2 Bonden: Favad ska wi tyda