Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1856, sida 3

—————————— ä -————————— ———————— —————————— ——————— —Lk——— — enligt Seglationsordningen, sker vid hufwudtullfammaren i distriftet. Såsom bewis på hastig erpedition må nämnas, att berörde Näåriga Bref redan d. 27 i samma månad war delgifwet O:dningsmannen i staden, churu det war stålldt till Kongl. Maj:ts Vefallningshafwande i länet och säledes förft måne pastera Umeå, derifrän afskrift erpedieras des till Kronofogden, hwilken öfwerlemnade densamma till Ordningeman. — Den blifwande wintern synes blifwa fruktanswärd. Ej nog med att skörden maåst upptagas dels frusen och dels grön och knappt halfmatad. Till råga på 0 lyckan har nu iillstött vet ohjelpligaste bergningswäder, så att landtmannen ej får ostadadt inberga der lilla han fått från åfern uppskåra. Fara år således för hans den, att äfwen utfåde till wåren kommer att brista. J går wisade fig redan jnö, sasom förebud. — Tidningen Helsi för den 3 dennes berättar följande: Under Höstetinget med Alfta tingslag förefom Tisdagen den 16 i sistl. månad en särdeles egen bördstwist. En bonde bade till tinget instämt brufspatronen W. Didron på Dalfors med yrkande alt få från honom i börd lösa hemmanet N:o 3 i Elfkarhed, Alfta socken; fom i kopedrefwet stod nämndt, att för hemmanet skulle betalas fyra tusen riksdaler siljwerspecie, hade bonden ock, för anskaffande af en så tor mängd siljwerspecicr, mäst resa til Stockholm samt i banken tillwerlat sig beloppet; å första rättegängsdagen prejens terade äfwen bonden för häradsrätten en tista hwaruti förwarades siljwerspecier, wår gande serton (16) lisp. wiftnaliwigt; efter sessionens slut skulle fyra nämndemån råkna beloppet, som enligt deras råfs ning utgjorde fyratusen tjugo fpecier eller 16080 rifsdalerargs, hwarfäre bördemannen, fom då trodde, att han wid werlingen i banfen af miptag erhållit 20 fpecier för mycket, ätertog sagde förmodade of: werskott, hwarefter kistan förseglades; på följande dag, då Didrons ombud fom lillstares, begarde han, art de insatta pens ningarne åter borde räfnas, enår ban anfåg, att ett få stort miptag ej gerna kunnar ffe i banfen, och befans nu wid före nyad räkning af penningarne i kistan att der endast förwarades 3,980 speciet; med anledning häraf yrkade swarandens oms bud, att fåromålet måtte ogillas, och han wisades han fom emot häradsrättens bes stut anmälde missnöje, att derofwer sig i hofråtten beswara. — Att en tidningsredaktörs yrke i allmånhet ej år af de behagligaste och att han, äfwen med båsta wiljari werlden, omöjligen fan strifwa alla ull pass, år en fånd saf, och dertill en sak, fom ej fon hjelpas, få länge ej kånslan af billighet år allmännare, ån det ännu Ar handel sen. Har han länge sysselsatt siq med silt Fall, få blir han till flut härdad mot utbrotten af bat och afwoghet, och sätter ett tyst förakt mot de bemodanden, fem 2—ä4ä — A ms — —