Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1856, sida 3

TIK gälda en fader heliga förbindelser, så wille jag heldre wara död än älskad. Det finnes på jorden intet warakligt, ingen åra, ingen lyda. Här äro högsta salighet och högsta förtwiflan twilling. soston. Od hwarföre? Guds domar äro outransakliga. — Men ännu är min: dröm ide fulländad; hwarföre wil jag Då redan dömma och måftra? Jag gör min pligt, jag offrar werlden, wänska pen, kärleken, Josefa och mig sjelf är pligter, fom jag måfte fullgöra. Gud will det. Han må flyra och herrska; jag må tigalv — Sä tänkte Konrad för sig sieif. Men han lugnade sig smäningom, och blickade oförskräckt sitt öde till mötes. — Jag är sjelf skulden till min smärta, fade han, ty leende slulle jag dras ga till Of Indien, om jag ide älffade Josefa. Och att jag älskar henne sa, är lidelse och swaghet. Du har ett hål på armbågen, skulle kanske fader Marbel få ga. — O, wore blott allt lidande fjerran frän Jofefalv — — Gmot aftonen anlände han till hufwudstaden. Genast ilade ban till Or Schmidt. Denne för wånades, men war dod glad art fe hos nom. — Jag kommer sjelf med swaret