trydte tigande begzge til sitt bröst, inneslöt sig slutligen med nägra sä, warma ord i deras hägfomst, och gick. Han bar de hittills icke haft mod att fräga efter Josefa; men nu ... nu wände ban fig om, tog ännu en gäng Fru Walters band, och fade med bruten röst: Hetfa till. Josefa! Säg henne, att jag älffat henne outsägligt, att jag äfwen på an: dra sidan werldshafwet skall älska henne! — — Dä han, arm i arm ledsagad af Fru Walter och Förwaltaren, trädde ut till wagnen, stodo der byns inwänare, alla nedtryckta af en enda smärtans känsla, och greto högljudt. Konrad, sjelf redan alltför mycktt upprörd, wille bekämpa sin rörelse, wille föringa i wag. nen, och ila derifrän .... då ljöd bakom honom en stämma, fom skuile ha qwarhällit honom, äfwen om han hade stätt wid paradisets portar. Han wände fig om. J morgondrägt, blef, förgräten, med en blid full af oändligt lidans de, flod der Josefa, och ropade hans namn. Hon förskräcktes ett ögonblick, då hon såg wagnen omringad af grätande och knäböjande skaror; men redan i nd. sta ögondlick war allt detta ej til för