Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1856, sida 2

kastade sig på sin bädd. Dela natten läg han i feber. Tidigt på morgonen stod reswagnen för slottsporten, och alla byns innewänare skyndade dit, för att ännu en gång fe och wälsigna fin wäls görare. Ty på det år, fom förflutit, hade Konrad blifvit fär för alla i traf: ten: för hwar oc en bade han warit en beffyddare, och för hwor och en på olika wid. Att han för alla warit en bielp och en tröst, det wisste man ide. Men nu berättade man gråtande för b:vars andra, huru han ån här, än der ffaffat läkemedel åt de sjuka, eller Fläder ät de nafna, eller bröd åt de hungrande, eller penningar åt ansatta gäldenårer. Hvar je husfader trodde, att Hr Konrad hade gifwit honom det mena, hade älskat honom och hans hus mer än de andra. Af hwar oc en hade ban tagit löfte om tystlätenhert; nu, i den allmänna fmårse tan öfwer hans afresa, bröto alla deras gifna löfte. — — Då Konrad inträdde i matsalen, för att der för sista gängen frukostera, fann han Förwaltaren och Fru Walter i tårar. Måltiden begynte; Konrad sokte muntra de sörjande. Då mältiden war slutad, sprang han upp