Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1856, sida 2

ne. Ni är mig dyrbar tillräckligt, att jag må kyssa Er för Er egen ffuld, fade han, men derpå mwändande fig til Josefa: Ii Josefa vB — — Han närmade fig. En rodnad flamma de upp i flickans sköna anlete. Men hon satte båda händerna för anfigtet och ros vade: 2Wdrig! — Derpå fade hon til modren: Jag mår ide wäl, jag mäste bwila. Kunde jag blott sofwa, sofwa i länga är! Jag mår sämre, moder, än du tror! — Sedan fade bon till Konrad: Reds och war lycklig, färe Or Kon rad! God natt! Skrif till min mor, inv nan Ni lemnar Europa! I morgon, när Ni är borta, ffall jag må bättre. Lita dervå! Det år hwila fom fattas mig. Det skall nog bli bättre med mig. Lef wäl, lef wäl! — — Hon rädte bonom handen. Han grep deana band; ban betäckte den med fina ko-sar; hans bjers ta höll på att brista. Fru Walter gret högt. Josefa drog fin hand baftigt tills baka, gömde i den sitt anlete, och utbrast: 7 Jag bönfaller, lemna mig! — DÅ Konrad gid. 15. Afresan. Konrad stände in fig på sitt rum, oh