Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1856, sida 2

tänka på mig under min fränwaro? — — Ia, oh med ewig tacksamhet! — — FTadfambet? Hwad menar Ni, Sofefa 2 — — Jag wet, hwarför jag får i förbindelje till Er, men låt mig slippa bekännelsen derom. Nej, jag wil söga Er allt. Jag har genom Edert umgänge blifwit annorlunda, blifwit för bättrad. Tag denna min bekännelse med Er på wägen! Här vå jorden räkas wi såkerligen aldrig mer. Lätom of der före wara uppriktiga, innan wi för all tid ffiljag. — — Josefa, Ni sätter mig i förwirring. Så wånligt har Ni aldrig förut talat till mig. Om Ni wisste, bur dyrbar för mig Ri war och är! Om Ni wisste bwad jag nu förlorar, nu, då mitt öde rycker mig bort från Er! — Hon wände sitl ansigte bort. I samma ögonblick inträdde Fru Walter med win och glas. Josefa blef åter lifwad. Hon och Konrad drucko. Derpä sade hon: Moder! jag vet, du blir sj ond. Uppe fyll min bön: gif, fi att jag fer det, Hr Konrad en kyss för mig! — Fru Walter rodnade. Underliga barn, sade bon, bhwilfet uppdrag! — Konrad tog Fru Wulter i famn, och kysste hens