Hålet på armbågen. (Feranelse of H. Zichoge. Öfwersätt. ning af G. L. T.) (Fortsfr. föreg. N:o) Hennes glädje art åter wara i hemmet war oförställd. Hon kastade rå Kone rad en Mid, ur hwilken hela hennes sial log oc strälade, hon rådte bonzm flygtigt handen: då inträdde udetsamma Förwaltaren, och honom, den gamla, stela berrn, föll bon med utbredda armar om yalsen. — Konrad wågade ide blida dit. Öfwer hang hjerta gjöt fig någor glödanre och sjudande. — Det är få ledes han, fom hon älffar! tånfre han, och smög fig ut. — Nu war husfriden bruten. Hon talade fällan till Josefa; i sina swar war han fåordigare än bon. När ban fom, förswann bennes munterbet. Mår han gick, blickade hon underligt och siygat efter donom. 13. Underrättelser frän Hr Marbel En morgon, tå famujen fatt mid frus