Norrländska Korrespondenten – 27 september 1856, sida 2

wanliga liflighet. Konrads blid smög sig stundom förstulet öfwer till Josefa. Hade hon sett på honom, så skulle hon i hans ansigts uttryck ha läst, hur sannt modren talade och tänkte. Men Jofefa, i fin glada lifligbet, tycktes ej fynnerlis gen ähöra den sköna afhandlingen. Hon hade mycket annat i sina tankar. Dels höll hon vå art ata en stor kräfta, dels att bry och retas med den högtidlige Or Förwaltaren. Konrad brydde hon aldrig. Den förre syntes wara henne wida fä rare. När bon fparferade, slöt hon fir intiill honom och hängde wid hand arm. Konrad mäste wanligtwis leda Fru Bal ter. — — Bye, totoch trädgäros skolor blefwo genast inrättade. kärarinnorna woro flitiga, och när bondflidorna hörde talas om silkesband, halmhattar, dukar oc nya förkläden, blef der en ifwer och en täflan att göra framsteg i de wackra husliga koasterna. Ör Pastorn ifrade emot irrlärare, mot Arianer och Socis nianer. Flickorna sydde. Gossarne lär ste. Allt gick med lust och glädje. — — Blott för Konrad fanns det ingen glädje. — Under det att hwarje bonde lagade itt häl på armbägen, hade 5an ett stors