f 5,000 för. Peen afwen Det Åt geltbut risten på fållor plantornas näring öf. perlemnad är atmosferiska fållningar och en småltande snön, hwarför gräset också ir fort, nedttyckt och twinande. Med tt ord, der fört war skog, äro nu usla tarrhedar, och der förr war Äng, är nu teppvegetation. Landets natur är genom. kogarnes forstöring angripen i sitt unners : ta wafende. Så längt har det dock lyckligtwis ånnu ide hunnit hos of, men det skulle i inom tid fomma de hån, om ej lagstift. ungen och framför allt en stigande uppe ysning och patriotism fåtta en gråns not förödelsen. Det finnes i wärt (and betydliga sträckor, hwilkas jordmån gör dem odugliga ware sig till åker eller äng, men der naturen genom seflers tysta are bete låtit skogar uppwera. Utan afseende derpå, att sädan mark år obrukbar till bwarje annat åndamål, ån det naturen anwisat, förstöres den enda nyttiga Heger tation, fom fan trifwas derstädes; och! der förut stått vrältiga stogar, bilda sig forpestande sör den kringwarande merte ligheten moras eller — under andra före I hållanden — flygsandsjält, fom oupphörligt infräkta på den odelbara jorden De ohyggliga Ewåltorna i Westergöthland bewisa, hwuka swåtlåkliga kräftsår ohm nighet och lättfinne kunna tillfoga en nas tr, som annaro under en klok och idog befolknings händer skulle sträfwa till öre ådling. Om stogshasbhällningen i en af wåra med skogar ännu wålsignade pro: vinser lemnar Wieselgren i Ny EE må lands beftrifning några strödda uppivsningar, som åro allt annat än bpamna .2 —— — — C—L— 5— — de. Skogarne, yttrar han, hafwa glesnat, ehuru odlade ångar ej uppstätt på stället. Trakthuggning till jälleråg widhälles och lemnar ofta genem osor ståndig behandling för ett halft sekel ett onyttixt ormbuntcller ljungåält. Om Aeftra härad i namnde provins heter det: flog och ång misshandlas allmänt; swedjandet sker på tjenlig och dlel marf — och om SSestbo härad: fer att en enda gång erhålla en enda tunna saåg förstörcs hundratals furuträn, som efterttadas af bräcken, frosonus eller ljung sor en åbos hela lustid. Ett tredje hå sad ESuwmerbo bejwäras i hog grad af sandmoar oc) ljungfålt, fom i gamla He der burit herrliga lejskogar. En uf dessa sandmoar, wid nanm Ljungby hed, hwars fordna bärande ef och böfeffogar redan Gustaf I genom en serskilt förordning och ultjart uppsyningsman sokie rädda undan den harjande yran, förorsakar nu de fring boende betungande ufgiste, emedan de genom nyplanteringar mäste sefa stydda sig från dess srimgsiggriwande flvgsand. numogen i dessa iafter fortsar ide destomindre att utrota stogarne; den fer, hu ru steppoch öfennaturen utbreder fin, men förflarar i fin okunnighet detta far fom en werfan, ide af skogsfrstörelsen, utan af en aftagande alsitiugskraft hos jorden, hwarfor ljungen odså benämnes Jordens grå här. Uppgifter af samma flag fom de ofwanstående skulle funna meddelas från de flesta delar af Swerige, om wi wille göra oss den onyttiga möj. Dan att ånyo konstatera ett få pekant faktum som misshushållningen med wåra stogar. Hojilka medel ån komma att tillgripas för att hämma det onda — det sötraste, om ock det längsammaste, blir att genom ett förbälttadt folfskolewasen allmängöra hos allmogen kunstapen om naturlärans forsta elementer och deras tillämpning på jordbruket, en kunskap, fom med hwarje år blifwer allt nödwandigare för landts brufaren att innehafwa, och utan vil fen man ide fan hoppas, att de twenne för Swerige få wignga nåringarne: åferbruiet och stogshandteringen, någonfin skola bli rationelt drijna och ernå önsklig förlofran. (Götheb. H o. S. T)