det, i den öfwertygelse, att menniskan har adelsbrefwet i sitt bjerta, och ott bon ide fan utifrån få det. Detta gaf sörst anlednina till miptydningar, och slutligen ll ett slags förföfsjetlse. Wan kallade den hederlige Marbel ev rabulist, mig tänkie honom för brefwerxling med några rtvolunons-lystna personer, och pästod att han welat skaffa sig anhang dland pöbeln. Deriill fom dessutom än ett, än ett annat. Nog af, den gode mannens lif fördittrades. Nu wet Ni, hur ban war: alliför god, alltrör låttetrogen. Betodliga summor gingo mom fort tid för bonom förlorade. Det kostade på honom att nödgas inskräånka fig. Han började ånyo föpmans spekulationer. Dessa misslyckades. Då fom han till mig eu dag och sade, att han ännu hade i Dft-Indien en betydligare fordran: han wille dit, för att sjelf inkassera den. Mina inwänningar tienade till intct. Han fålde och bortskänkte hwad hun egde; lem nade mig denna summa i forwar för Er räfning, och afreste. Det år nu snart 3 år sedan. — — Konrae stot fom träffad af äskan. Hade han blot wetat, bwar i Ost-Judien har skulle träffa fin faders