Norrländska Korrespondenten – 17 september 1856, sida 3

samt öfwerseende med sädant bos ans dra, war hela werlden nöjd med mig, och jag nöjd med hela werlden. Så lunda hade jag beständigt wänuer, bi tänd, förtroende, sysselsåttning. Gud gaf wälsignelje. Wälsignelsen uppsvirar ur Rätiskaffenhet och ett Rått Tänkesätt, liksom det höga, fruktbärande trädet ur sin frökärna. — — Så iillwerte min förmögendet. Mer för hwad ändamål? frågade jag. Du beböfwer iu icke en tiugonde del deraf. Åit dermed stäta for menniskorna? Det wore dårskap. Skulle jag ännu på mina gamla dagar få gå med hål på armbågen? Hjelp du andra, litsom Gud genom andra har hulvit dig. Derwid blifwer det. Den högtta fördes len, som rikedomen medför, är oberoende af menniskors nycker, och en stor wrerfe ningskrets och nu, Konrad! gif dig åftad til högskolan, och lär dig det, fom är godt och rätt; tänk på gubben med den snöhwita veruken; afta dig för förfta lila häl på armbågen; gör ide säsom min fåmrat Albert! Han blef slutligen soldat och med sitt regemente bortsäld till Amerika, od) der iyjalsljuten.