ne björnen så tämd och dresserad, att man kunde wisa honom för werlden, och ida honom ut i ärender. Han hade nu, eburu med stor möda, want fig wid ord ning och renlighet. För sitt gada hjerta olef ban omtyckt af alla i hujct. Ör Marbel kallade honom fin jon, och beslot, att af honom göra nägot dugligt. Konvad måne i Storskolan. Han war flitig. Wål tändes det i början surt ocp bitter; men det aid. Hr Marbels glidje öf wer hand framsteg war hans höhsta ber loning; Hr Marbels föld hans swåraste straff — — Dock jag will ej har beskrif. wa tiggargossens uvpfouran. Endast följande må nämnas, emedan det skildrar Ör Marbels sinnes-art. Sedan Konrad warit några år i huset, fick han sitta wid Or Marbels bord. Han kunde få njuta af alla läckerycterna; men Hr Mars bet berömde honom när ban höd tillgodo med bröd, fött, poratis oc dyufi. Han funde få sofwa i mjufa sängfläder, men Or Marbel gladde fig, när Konrad blef fin halmbådd trogen. Konrad fick pwarje wecka en Thaler (2 Ror 29 st. Jas) i handpengar; men för fin egen vafning skulle han intet föpa derför; han