Norrländska Korrespondenten – 13 september 1856, sida 2

skiljs; länga funder war ban liksom förswunnen, tills ban åter blef synlig i toppen af trädet. Stormen hade tidtagit i wäldsamhet, och träden fröftes oc wredos af ilarna fram och tillbaka. Gossen hell sig fast wid den smärta toppen, som med bonom swängde ut i wida fretsar. Or Marbel darrade. Hofherrarne skrattade, och Prinsessan boppade höjt till af glädje, mir hon sag sin slöja i wägbalsens händer. — Bara icke den obyfsade äfwentyraren rifwer sönder min flöja! yttrade hon strart derpä med ny ängslan. — — Men gossen förde den bel och bebällen med sig frän höjden. — Sud fre lof! utropade Prinsessan, od hoppade glädjedrucken derifrän, för att rädda fig undan owådret. Henned leds sagare ilade efter. Gossen sorang med utsträckt hand efrer dem för att bedja om en allmosa; en af Ra:nmarherrarne fustade till honom nagra smämynt. Gosjen upptog dem från marken, och betrak tade dem. — Ör Marbel, fom eljest aldrig war nyfifen, war det dock denna gång. Ty goosen, med fur öppna, ärliga anlete, sitt wänliga wäsende och fin muntra raskhet hade behagat honom,